Erika Renström

Jag vet inte vad det är med mig men känns inte alltid bra. Magen fungerar inte riktigt som den borde och jag mår ofta dåligt. Finns den någon mer som tänker för mycke, men som stänger in tankarna för att försöka låta bli att tänka? Hur bär du dig åt för att lyckas? Någon som kan ge mig något tips? Vore tacksam.
     Sitter här och lyssnar till musiken på MTV. Jonas åkte tjugofem över för att hinna hämta den där tjejen och sen vidare till jobbet. Känner mig som ingenting just nu, men ska hoppa i duschen, kolla bussarna och åka in till stan för att prata med handläggaren på AF. Fick en tid där kl 10.30 och när jag är klar där blir det till att träffa Jonas på stan. Ska kolla på den vita tröjan med svarta ränder på och sedan måste jag ha ett par nya jeans, allt för att jag knappt kan ha ett par som jag har.. om jag inte knäpper igen med våld. Dessutom brukar Jonas måste hjälpa mig med att öppna och stänga de för att de är så trånga.
     *Hoppas och ber att de finns kvar där jag tittade på de sist*

Vad ska jag skriva i bloggen så länge jag känner mig låg? Inget blir intressant och allt blir enformigt. Om den sjuka delen utav mig bara vill ge sig av. Eller om den friska någongång kan samla all mod och kraft som behövs för att göra den sjuka frisk. Då har jag nog vart hel utan känsla av att något ur mig fattas.
     Säkert bara jag som förstår vad jag menar med det, men jag har då fått skriva ner det iallafall.

*Saknar*

Andra morgonen idag som jag vaknade 03.30 och inte kunnat somna om, och andra morgonen idag som jag bara ligger och stirrar upp i taket, samtidigt som jag försöker lugna ner min oroliga kropp och väntar på att klockan ska ringa och det är dags att stiga upp.
     Så kan det vara när tankarna blir fler och fler och jag inte vet hur jag ska få de ur mig, när jag inte bör tala om de. Det är inte första gången som tankarna styr mig och som får mig att handla därefter och tackar Pia för att hon talade om Ungdomshälsan i Umeå som jag ska kontakta.
     Vad det nu än är och hur det än jobbar hoppas jag de ska lära mig att hitta en väg till det jag vill och det jag önskar kunna och att jag därefter får hjälpa till att jobba med mig själv som säkerligen kommer bättra på min självkänsla och mitt självförtroende ytterligare.

Jag vet vad jag vill, men har bara inte hittat dit.

Sitter just nu i rummet, ensam och rastlös. Jonas ringde mig och sa att jag kunde bädda - ska både göra det och ta fram skurhinken, dammtrasan och allt vad man använder för att få tänka på annat en liten stund. Gör jag det riktigt långsamt är jag nog klar just innan han kommer hem och då blir det till att duscha och sedan fara ut.

Pratade med Åsa också, en gammal klasskompis från Boliden. Hon berättade att hon börjat studera, hemmifrån och att hon kommer åka ner till Umeå någon gång då och då. Kändes roligt att höra och få se om vi båda har tid att träffas :)

Det är ganska skönt att skriva av sig när man har så mycke i huvudet att det känns som det ska sprängas.

Jag får återkomma senare :)

Undra om jag inte vaknat på fel sida. Känner mig lugn och stressad på samma gång. Upprörd, känslig till max, slut och helt körd. Min kropp tar stryk när det är något tyngre som trycker. Jag älskar dig Jonas! <3

För att tala om något annat.
Igår när jag kollade min internetbank fick jag se att mina fonder sjunkit från 14000kr till 9000kr! Shit vad dåligt det går, så idag ska en förtvivlad Erika in på banken och tömma kontot innan mer försvinner. Svider som tusan när jag är arbetslös :S

Ska snart sätta igång med städningen och sedan ska jag dra in till stan och ordna med pengarna.

Hade fint.

Jag vet inte hur många gånger jag sa till Malin att jag inte trodde jag skulle kunna fylla min blogg med något, men se så fel jag hade :)

Igår var jag och älsklingen på Bio. Såg den efterlängtade High School Musical 3 som jag väntat på ett tag nu. Använde resten utav pengarna som jag hade på mina presentkort. Så två godispåsar, två drickor och två nya kort med 4 filmer (på vardera kort) blev sammanlagt 72kr något. Inte farligt va, och dessutom är alla 4 filmerna på kortet till halva priset :)

Filmen var riktigt bra, men folket inne i biosallongen levde om mer eller mindre under filmen. De (typ) skrek/jublade och applåderade.. verkade vara en uppskattad film, och fast än det var lite störande/livat så tyckte vi att den var bra :)

Idag steg jag upp samtidigt som Jonas. Kl 06.00 och lovade mig själv att inte lägga mig i sängen, vilket oftast resulterar att jag slumrar till igen. NEJ, idag var jag tvungen att ta mig in till stan (med 08.17 bussen) för ett möte jag hade med min handläggares kollega kl 09.00.

Inne hos Marinette var det rätt så trevligt. Vi skrattade och hon sa att hon tyckte jag var "gullig" :O Diskuterade lite kring hur jag skulle göra mina ändringar och klottrade på mina kopior. Känner  mig lite less, men samtidigt vill jag göra allt så snyggt jag bara kan. Kankse lite petig?  

Kom hem och stressade upp mig själv genom att tänka på allt jag behöver göra innan imorgon då vi åker till fjällen.
Av det har jag hunnit...

* Diska.
* Vikt ihop tvätten som hängde i torkskåpet och lagt in de i garderoben.
* Tvätta och hängt resten.
* Tagit fram maten från frysen så det hinner tina.
* Vara på Arbetsförmedlingen.
* Skriva om mitt personliga brev (som Marinette bad mig göra)
* Maila min handläggare.

Senare blir det att...

* Diska (igen)
* Dammsuga
* Skura (så att det är fint när vi kommer hem)
* Packa väskan
* Lämna tillbaka lånefilmerna.

En man i medelåldern (skulle jag tro) ringde mig också nyligen från nå Sumo Telemarketing AB och säger att jag vart meddlem hos de sedan ett tag tillbaka (men att jag inte kommer ihåg det) och fortsätter prata om att han ska skicka hem 4 olika tidningar till mig och att jag får 4 bestick med på köpet för 160kr något. Men eftersom att jag inte hört talas om det eller vet vad det är så tackade jag nej och sa att jag avstår. Hmm *mummel*

Jag...

* Var med när de spelade in en scen till "Kapten Sverige".
* Var förälskad i Haley Joel Osment och besatt utav hans filmer xD
* Skelar, är blind på vänster öga och närsynt med det högra.
* Har allmänt livlig fantasi och är kung på att skrämma upp mig själv.
* Blev i årskurs 9 nominerad till "årets pinsamheter" efter jag tagit läraren på
   snasen samt "årets kråka" tillsammans med två andra killar (MÅSTE VART I
   MÅLBROTTET) Fick skämmas häcken av mig när de ropade upp mig på scen.
* Haft löshår i 8 månader, något jag kan sakna.
* Tänker så mycket att jag befarar att min hjärna när som helst fattar eld
   (ska försöka montera in en brandsläckare i huvudet när jag orkar).
* Säger att jag tror på det övernaturliga/andar men inte på Gud och hur går
   det ihop när jag samtidigt säger att jag inte tror på det jag inte sett?
* Kan vara fruktansvärt envis, som den gången jag aldrig klarade Fas C till
   körkortet och bestämde mig för att sitta på körskolan tills jag klarat det,
   vilket tog mig nästan 5 timmar - Tog mig förresten dryga året att ta
   körkortet p.g.a. omständigheterna.
* På klassresan i Göteborg kastade jag skräpet och mina rester från 
   hamburgaren i Metrolådan! NOTERA att det var innan jag såg och visste vad 
  det var för något och hur personalen inne på Frasses och klassen skrattade åt
   mig :P
* Har spolat ner ett utav mina trosor i toaletten när jag gick i sömn :O
* Satt en visselpipa i halsen i min lillasysters sällskap som först trodde jag
   skämtade tills huden ändrade färg - någon dag efter kom den ut bakvägen :O
* Har sett en kille med något förstora hemmagjorda string - ett leopardtyg som
   var lurvigt - HAHA xD

Hittade mina undangömda presentkort (till Biofilmer) som jag fått för många herrans år sedan, så för att förbruka de blev det Bio tillsammans med Jonas igår kväll - Max Payne - rätt så bra, även fast Jonas verkade gilla den mindre. Nästa film blir High School Musical 3 som jag också tror jag kommer tycka bra om :)

----------------------------------------------------------------------------

Loggade in på MSN och öppnade ögonen för en 19årig tjej från Umeå som addat mig. Min första reaktion var att fråga hur det var, vem hon var och vad hon gjorde. Hennes svar fick mig att undra mer och fräckt nog fick jag hennes nummer innan hon var tvungen att kuta iväg :) Dröjde heller inte länge innan vi skickade SMS och ärligt så verkar hon vara riktigt trevlig :D

Har inga direkta tankar om dagen. Ska snart värma min lunch och efter det snygga till efter mig genom att diska, dammsuga och skura. Ni kanske tycker att jag är ett miffo som håller på så ofta, men jag tycker om att hålla efter :)
Skulle haft tvätta bort alla kläder och sängkläderna sedan jag renbäddat också. Hör att jag har lite att göra idag iallafall :)

Inget mer svar från Jonas, men han slutar ju som sagt om bara... 5 timmar :P

*Maten kallar* :)

Hade lagt fram det jag skulle ha med mig till Skellefteå. Väskan och mina papper på novellen jag skulle skicka in.
Efter 06.00 någongång följde Jonas mig för att tanka bilen, som jag lovade att göra när han var så snäll och kunde låna ut den till mig då jag skulle upp till Skellefteå. Väl där borta kom jag på att jag glömde packa med bakelserna som min mormor beställt så vi var tvungna att köra tillbaka till Ersboda för att hämta de, och strax innan 06.30 stod vi utanför hans jobb.
     Med tanken på vad klockan var fick jag halvdåligt samvete som drog med mig Jonas så tidigt när han ville sova lite längre, men se då lugnet komma när han fick ett sms av en kompis som ville ha hjälp med sin bil så dags på morgonen :)

Vid 07.00 tiden satt jag mig i Jonas bil och körde ut på E4a Norr, slog igång musik jag sjöng till och tjoade på. På raksträckan ringde jag upp min mor som ringde mig kvällen innan. Var väl inget märkvärdigt egentligen. Hon ville inget annat än att säga att hon handlat hem stora svarta sopsäckar som hon lagt fram på min säng :) Dimman låg mer eller mindra tät efter vägen (utanför stan) -  och ja gubben, jag körde lagligt hela vägen :D

Runt 08.30 såg jag ett frågetecken stå i fönstret när jag kör in på gården. Ställde mig framför den stora busken på gräsmattan, slog ifrån allt, klev ut ur bilen med bakelserna i handen och gick in i hallen. Där var det släckt och kort efter kom min mormor ut till mig, hejjade och var hur glad som helst över att jag kom och att jag inte glömde hennes gosaker :) Fick en kram och sedan ville hon bjuda på te och smörgåsar.
     Pratade om fjällen, hur hon hade det på resan och visade henne några bilder i kameran. Hon gillar det verkligen och skulle gott väl kunna åka tillbaka. Håller med henne där, det är inte dumt! :) Kom också in på ämnet om vår familjerelation och arbetslösheten. Innan vi pratat klart om allt detta var klockan mellan 09.30 - 10.00 innan jag kom mig iväg. Vi tackade för oss och fick en hälsning med mig att Jonas är en jättefin kille och att till och med morfar tycker han är lätt att tycka om! :) Det känns mer än bra för mig att höra och sedan var jag nästan tvungen att köra vidare mot Skellefteå.

Ringde och väckte min morgontrötta syster som skulle vara uppe när jag var framme p.g.a mitt rum som just nu ser ut som ett BombNedSlag! Jag sa att jag var på väg från Bureå och jag dröjde max 30 minuter bort, och lika som från Umeå knappade jag igång musiken.
     När jag var framme parkerade jag på mammas hyrda parkering som var ledig! Stolpen framför har någon snurrat på så numrerna flyttats. Hänt att just vår parkering vart upptagen när jag kommit dit.
     Med mig tog jag väskan och gick mot porten, uppför trappen och in genom ytterdörren. Det var tyst i hela lägenheten och den enda som kom fram och hälsade på mig var kisse. Hängde av mig jackan och knackade på Sandras dörr, där hon fortfarande låg! :P

Själv gick jag till mitt rum. Ingen förstår hur mycket det fanns och fortfarande finns att göra där inne. Jag och Sandra fick ihop två stora säckar med bara papper och tidningar som jag skulle ha bort, jag fyllde nästan en kartong med saker som jag skulle ha med mig till Umeå och likaså en kartong som jag skulle bära ut i förrådet.
Kan inte fatta hur jag kunnat samla på mig så mycke skräp under flera år utan att kasta det jag inte ville ha kvar direkt (vilket jag kommer förtsätta med hädanefter) :)

När vi städat i nästan 6 timmar sa min rygg ifrån. Vi kom överens om att jag får åka upp någon gång till och ta hand om resten. Jag hämtade bilen som jag parkerade utanför porten och sedan bar vi ner allt skräp samt alla pantburkar, tidningar och kattmatsburkar som jag och Sandra lovade mamma att återvinna. Lika bra att ta med sig hennes när hon inte har någon bil och jag ändå är igång.

Klockan var inte mer än 15.30 när jag ringde hem till Boliden för att höra vad de gjorde resten utav dagen. Fick höra ett "ingenting särskilt" och sedan hur glad de blev övet att jag ville ta med mig mamma och Sandra en snabbis. De bad mig köpa saft innan jag kom, så vi tre svängde in till Maxi innan vi drog.
     Skulle tro att vi var där vid 16.30, blev bjuden på fika och pratade om ditt och datt. Hur det var med Jonas och Johan, med Malin och hur mamma hade det på jobbet och om hon trivdes m..m. Rätt så trevlig och sen var det ett bra tag sedan jag träffade min pappa.

17.30 började det skymma ute och jag skrev till Jonas att jag nog inte skulle dröja så länge till. Saknade honom hur mycke som helst och 17.45 körde vi mot stan igen. Skulle lämna mamma och Sandra, tanka och köra till umeå.  Räknade med att vara hemma innan 20.15 som jag såg framemot, men när jag just kommit fram till Skellefteå bad de mig skjutsa de till mackarna på söder så de kunde beställa nå mat. Körde från norra stan till södra och sedan tillbaka till norra för att lämna de.
     Ringde till Jonas och sa att jag var på väg - längtade så! Vädret var heller inte bra. Det regnade bra, och så var det dimma efter vägen. Tog mig tid och började känna mig stressad. 20.33 stod jag utanför en pizzeria, ringde Jonas och frågade vad han var sugen på och sedan beställde jag en åt honom och en åt mig själv. Det satt riktigt bra kan jag lova :)

* Storstäda
* Diska
* Bära ut soporna
* Ta hand om tvätten
* Maila handläggaren (boka en tid och ett datum för ett möte)

Ska vara riktigt noga! Ta allt jag ser och känna mig lite duktig inför mig själv och särskilt innan fredag då det är fest. Nu när jag kommer ihåg det skulle jag haft gjort mig av med alla burkar och reklam som ligger i plastpåsarna. Om jag är smart tar jag med de samtidigt som jag och Jonas åker för att handla.
     Har fortfarande ont i magen, men hoppas att det kommer lugna ner sig och att det inte blir något som får mig att hålla nere mig själv. Ena delen utav mig vill kunna slappna av medans den andra inte gör det för 5öre, fastän jag inte alltid vill.

Ääääh nu ger jag mig *slår igång musik och börjar städa* :)

Imorgon väntar

* Skellefteå - (tar 06.55 bussen och är framme 09.30)
* Bankomaten - (för att hämta ut lite pengar till fredagen)
* Syrran som jag ska möta på stan - (hon som ska hjälpa mig med rummet som måste bli klart)

Får för guds skulle INTE glömma skorna jag ska ha med mig till Umeå!!

Känner du också hur det drar inom dig, hur det vänder och vrider?
Hör du också det inom dig, det som får dig själv att tro på dina egna tankar, även om de i det verkliga inte alls behöver vara så? Hur lär man sig att hantera det, acceptera och vara glad och stolt över den man är istället för att bry sig om allting annat som gör en osäker? Varför gör det mig osäker?
Finns det någon annan än jag som har svårt att släppa alla tankar om vad andra tycker om tänker om mig i fråga? De som kan hålla mig tillbaka från det jag skulle vilja göra/säga utan att känna mig ivägen eller chanslös?

Om jag kunde låta bli att tänka som jag gör, skulle det vart lättare då?

Har många frågor som står utan svar, svar som jag troligen har själv. De som jag bara inte kommit på som jag hoppas finna en dag, men nog skrivet om det här.

---------------------------------------------------------------------------------------

Nu är det dags att hoppa i duschen, göra mig klar och ringa Lernia för att sedan fara in till stan och prata med handläggaren (om hon är där). På vägen ska jag köpa mjölk till middagen, som jag lovade Jonas när han ringde och sen bli det bara till att vara igen. Hoppas den här dagen går fort så att han kommer hem snart.. behöver honom!

I morse vaknade jag med grus i ögonen. Hur trött som helst sträckte jag ut armen och sökte efter mobilen i tron om att vi försovit oss, men samtidigt ville jag inte att klockan skulle vara så mycke som jag trott. 
     Mörkret i rummet fick mig att villa bort telefon och med en duns trillade den i golvet och Jonas ryckte till och frågade vad jag gjorde. Efter vårt samtal kramade vi om varandra länge och jag kände redan då hur mycke jag ville ha honom kvar ett tag till. Jag saknar dig!
     Klockan 08.00 steg vi upp. Dags för honom att packa väskan och göra sig klar för den stora dagen. Efter fikat, och strax innan 09.30 följde jag Anki (Jonas mamma) som skjutsade Jonas själv och hans pappa till båten. Kändes lite tungt att pussa och krama honom hejdå och veta att vi inte ses förrän på söndag igen - men hoppas på att allt kommer gå bra och att han har det bra där borta :)

När jag och Anki kom hem till stugan igen gick vi en promenad med hunden som fick följa med från Vilhelmina, och efter rundan körde vi en sväng med bilen då jag passade på att ta några kort med digitalkameran. Snacka om att det är vackert. Kan som inte stirra mig less på fjällen, och nu är den årstid här då snön lagt sig på topparna.

Mot aftonen fick vi främmande utav Jonas kusin, hans fru och nästan nyfödde. Urgullig unge som var glad i stort sätt hela tiden! :) Blev bjuden på gofika,  lyssnade till samtalen och hade en trevlig stund :)
     Senare på kvällen hjälpte jag Anki i köket. Vi tillagade en tackogratäng (den Jonas verkade vilja vara med på) och under tiden maten stod i ugnen lade jag ner lite tid till att läsa i receptboken och rekomenderades att skriva några på datorn som jag sparade. När vi båda tömt fatet gick vi ut på gården en stund, innan jag bestämt mig för att he mig i säng pga ryggen som värker som ett as.

Får inte glömma skriva att Jonas ringde upp mig och att jag älskar att lyssna till hans underbara och lugna röst!

Önskar utav hela mitt hjärta att han låg här vid min sida och att jag fick känna hans värme. Första dagen utan Jonas nu och förnekar inte att jag saknar och tänker på honom hela tiden <3

Här är en utav den bilder som jag tog idag.

"Han tog ett fast tag runt min hals. Även om jag var rädd och trodde att allt var över, så förstod jag att det inte var han som gjorde det. Det var edn onda demonen som än en gång kommit tillbaka för att spöka i den berusade kroppen. Hans hårda slag haglade över min lilla barnakropp som skrek av smärta. Dessa ord han skrek åt mig kommer någonstans alltid finnas kvar och Gudarna ska veta att jag har svårt att förlåta honom för det han gjorde.

     Det var en helt vanlig dag, men inte vilken som helst. För andra som inte kunde se, värmde solstrålarna. För mig fanns bara det svarta, tomma hål som ville sluka upp mig. Bara 12 år vandrade jag där, inte som någon annan. Jag var inte som alla andra. Bakom mina kläder gömde jag det som gjorde ont, det bara jag och ingen annan kunde se. All smärta som jag fått ta emot, de hårda slagen. Alla lögner, svek och skrik ekar fortfarande i mitt huvud. Många gånger har jag funderat på hur länge man ska orka leva med alla minnen som finns inom en.

     Jag kände det kalla trägolvet, som kylts ned av den kalla vintern, mot min bara kropp när jag släpades fram till den öppna dörren. Hur mycker jag än kämpade så fick jag inte min vilja igenom. Hans grymma ögon stirrade in i mina och den brännande blicken gjorde mig osäker och lämnade ett spår i mitt hjärta. Det ärr som aldrig vill försvinna. Han kastade ut mig och låste. Var det bara för att jag skulle få lida över att han mådde dåligt?

     Den klara spegelbilden visade mina sorgsna ögon och de hysteriska snöflingorna som sökte sig till marken. Tårarna som hade kommit hade lätt frusit fast på mina kinder, och hoppet om det liv jag hade var redan över.
Att få bli till en ängel och flyga upp till stjärnorna var för mig en dröm. Hans vassa syn på hur livet skulle se ut skar mig, och träffade mig rätt. Även om kylan trängde igenom kropp och själ, fanns inget annat att göra. Att en liten, oskyldig flicka skulle förvandlas till ett monster visste inte jag. Ett skärande skrik ekade i den mörka natten och de hårda slagen från så små händer gör mig rädd att tänka på. Jag fattar inte varför ingen brydde sig, eller fanns det någon som verkligen gjorde det?

     Även om det inte var mitt fel så kände jag skuld till det som höll på att ske. Hade jag varit en annan person, en mycket sötare. Hade samma sak hänt då?

Plötsligt kom mamma från ingenstans. Jag måste tacka henne för att hon vågade öppna dörren framför ögonen på den vilde mannen. Jag minns hur rädd jag var, och hur mycket jag skrek när han kom med rasande steg mot mig än en gång. Frågorna snurrade runt i mitt huvud. Skulle jag klara av det som kom härnäst?
     Han skrek av ilska, tog tag runt min ömma hals och började med samma sak igen. Han släpade mig efter golvet. Han brydde sig inte om hur ont det verkligen gjorde. Fortsatte mata på med svordomar och andra hemska ord som fick mig att känna mig ännu mer underlägsen än vad jag gjorde. Hur mycket ska ett barn behva ta emot?

     Min kropp var ond och ändå snörde han mig i badkaret för att spola kallt vatten över mig där han sedan lät mig ligga. Kunde han bara inte låta mig vara och visa lite medlidande till vad han gjort?"

Jassi, handläggaren är fortfarande sjuk. Tack och lov hittade jag en utav hennes kollegor som jag bad att få prata med och tur hade jag som fick en underskrift på papperet och jag kunde lämna in det vilket betyder en slant i slutet av månaden.

     Jag berättade om hur jag försökt få tag i Stoltz utan några vidare resultat och trevlig som hon var frågade hon efter mitt namn och personnummer och lovade att hon skulle höra av sig på måndag till veckan som kommer (om Stoltz fortfarande är sjuk). Så just nu väntar jag mig ett mail eller ett telefonsamtal :)

För övrigt så är busschaufförerna här är lagomt goa.. förra gången fick jag se något lustigt och den här gången när jag skulle hem skrattade killen när jag kom in med min tjuga - "har du inte femtom kronor?" frågade han när jag sa "absolut" och pekar på sedeln jag lagt fram, och han fortsätter "typiskt tjejer, de som brukar ha en massa småpengar" - tittar på mig, lägger pekfingret på hans egen mun, skrattar och ger tillbaka min tjuga.. haha lite stolt jag känner mig som än en gång får åka gratis buss!

Hur måga här är det som får göra det med jämnan? Antingen så har jag ofantligt tur, eller så är jag så ruskigt läcker och charmar när jag visar mig xD Näädå.. skämt åsido! :D

--------------------------------------------------------------------------------------------

Kan tusan heller inte släppa tanken på hur det blivit så här. Ska nog inte fundera så mycke över det när jag bara verkar göra henne irriterad över småsaker.. vart gick det snett?

Vill bara säga att jag hur som är glad som har en fruktansvärt bra vän, en vid namn Victoria. Önskar verkligen att hon var bosatt i Umeå eller någon annanstans i närheten, men får nöja mig med att ha henne där hon är. Skrev med henne idag och vi har planer på att träffas, troligtvis någon gång efter jul :)

Den tjejen betyder väldigt mycke för mig!

Just nu kan jag tyvärr inte se eller förstå vad som händer, men i vilket fall så gör det mig illa. Allt kaos är INTE upp till endast mig. Kan du inte se dig själv, båda två, hur du är och bara haka upp dig på mina fel och brister.. finns inget mer jag kan göra. Allt har blivit så annorlunda, känns så förändrat sedan det tog slut. Vad har hänt?

Tanken suger en massa onödig energi ur mig, så på tal om något helt annat blev det jätte mysigt i lägenheten efter att ha fått upp allt. Nu fattas bara att jag ska ta hand om alla papper och tömma alla plastpåsar fylla med ting som jag skjutit under dubbelsängen i sovrummet. Kommer bli kanon bra det här! :)

Igår städade jag en hel del. Ville ha bort det innan vi åker till Kittelfjäll idag så jag slipper ha det över mig när vi kommer tillbaka på söndag. Är heller inte helt fel att få det bortgjort och sedan tycker jag det är ganska trevligt att bara vara och dona med sånt samtidigt som jag lyssnar på musik när jag är ensam om dagarna. Känslan av att göra någon nytta får mig att må bättre :)

Nu ska jag dra på mig klädera, hänga den sista tvätten som jag körde och sedan ska jag tvätta håret för att göra mig klar och åka in till stan. Måste in med den där förgrymmade papperet, hoppas på att handläggaren är frisk så vi kan talas vid och sedan få en underskrift på att mina uppgifter stämmer. Annars får jag be någon annan om lov, för min låga ersättning behövs.

Saknar Jonas så himla mycke! Dig kan jag verkligen prata med om allt! <3

Igår var min mening att prata med handläggaren på AF och lämna in papperen som försäkringskassan ska ha angående min ersättning, men en ej kry handläggare fick mig att glömma papperen och en virrig jag fortsatte till butikerna för att se om jag hittade något spännande.

Efter allt klagande och tjat om mina trånga jeans som jag har hemma var jag så illa tvungen att prova ett par, och till min förvåning har jag gått upp, från storlek 26 till 29 runt midjan! När jag tänker efter så är det en självklarhet när de jag har är från när jag var liten, så dålig och vägde 45kg, medans jag idag väger 62kg (om jag inte gått upp ytterligare) vilken skillnad!

Efter en dag på stan ringde Jonas mig och sa att vi skulle hyra en släp för att fara upp till Skellefteå och hämta en säng som vi ska ha till lägenheten. En vit till ett bra pris, och när vi liks skulle upp bestämde vi oss för att passa på att hämta skrivbordet mitt på Moröbacke (som också kommer till användning hemma i Umeå).
       Det första vi gjorde efter vår två-timmars bilresa var att ringa mamma och Sandra som kom ut med nyckeln till förrådet där vi hade mattorna som behövdes för att inte skada möblerna. Sedan körde vi vidare, hämtade sängen och tillbaka till min mor för att plocka isär skrivbordet och packa in det i släpen. Klockan var redan då väldigt mycke och för att inte bli för sen söderut var vi tvungna att fara. 
       När vi närmade oss Umeå lovade jag Jonas att jag kunde bära in sängen och skrivbordet (det jag hann och orkade) under tiden han återlämnade släpen på macken. Hann allt förutom en stor och tung grej som jag lämnade och där vid 23.15 gjorde jag mig klar för natten och lade mig i sängen. Kan lova att dagen var lång och att jag hade fruktansvärt ont i ryggen, men ska inte tycka synd om när Jonas vart ännu mer duktig som arbetat innan! :)

Jag älskar dig mest! :]

De senaste nätterna har jag vaknat och känt mig obekväm i mig själv. Drömmarna mina har blivit allt mer tydliga och minna att jag här om natten kunde se mig själv sitta inlåst på toaletten hos min mormor och morfar, hållandes i en plastficka avsänt från lassarettet med en lapp vars ord löd "Här är ett bevis. Nu vet du att jag inte finns mer" Jag hade lite ångest över mina tankar "Hon visste att hon var sjuk och hon visste att det var dags. Var hon rädd, kände hon någon smärta.. eller som mig.. panik över situationen?"

Själv är jag rädd för döden, till och från och hakat upp mig på tankarna "Hur ska jag dö, när kommer jag dö och vart skulle det ske?" Jag vet att det inte är något jag kan få svar på förrän det inträffat, men hoppas på att få leva många fina och friska år till.

Det har kommit med tiden och blivit mer efter Linda, Mattias, Josefine, Tomas, Nathalie, Pauline, Marcus och Gammelmormor. Att så många unga faller ihop gör mig nervös, men vet att jag istället måste ta vara på det jag har, älska och göra det jag vill med livet.

"Att vara barn till någon som på något sätt missbrukar innebär att man inte riktigt får känna sig älskad. Man duger inte till någonting och det mesta som man gör är fel. Man känner sig jämförd med en liten myra som alla trampar på och själv tappar man hoppet om ett normalt liv och en normal uppväxt. Jag har levt i en missbrukar familj i nästan tolv år och jag vet vad detta innebär.

     Idag är jag sjutton år och jag håller på att komma ifrån det mesta, men har otroligt mycket kvar. Sakta men säkert börjar jag våga säga ifrån allt mer, vilket leder till bättre självförtroende och att man förhoppningsvis blir mer accepterad för den man är. Det är tack vare att jag idag får den hjälp jag behöver och att jag vet att det alltid finns några människor som alltid lyssnar.

     När jag tänker tillbaka på barndomen blir jag oftast rädd, men man måste kommer ihåg att aldrig blunda för verkligheten. Gör man det kan man inte hjälpa, och inte heller få någon hjälp, och jag tycker inte att någon ska behöva gå igenom dessa händelser oavsett ålder.

     Periodvis mår jag väldigt dåligt även nu, men det är allt mer sällan och ledsen är jag också över att jag inte fick veta vad barndom är.

Vi bodde i Skellefteå. Vi, det var jag, min lillasyster och min mamma. Mamma och min biologiska far skilde sig någon månad efter jag föddes, så det har jag inget minne utav. Innan min syster, Sandra som jag kom på namnet till, kom till världen flyttade vi ofta runt. Jag vet inte på hur många ställen vi bott på innan jag trodde att all flyttande var över. Minns hur ofta jag sa att jag inte ville flänga runt, och ändå var jag jätte liten. Det var så synd att vi inte bodde på ett och samma ställe, för barn behöver en trygghet. Den känslan av att få leva unde samma tak en lite längre tid och den trygghet att få bo på samma ställe, den fick jag aldrig uppleva som barn. Både tryggheten och tilliten var som bortblåst med vinden.

     Allting började med, så långt som jag minns, när mamma träffade en alkoholpåverkad typ som sällan visade sina goda sidor. Många nätter hörde man hur illa de bråkade och alla de saker som kastades sönder.

     Hans dotter och jag delade på den tiden rum. Då bad jag henne ofta att inte vara ledsen, och ändå föll mina egna tårar. Från den dagen var det jag som skulle ta ansvar för det mesta.

     Att bära ansvaret över sin lillasyster, redan vid femårsåldern och se att det inte gav några resultat, det har krossat mig och tanken fanns där att jag var den mest värdelösa och oansvarsfulla dottern som finns.

     Tjocka och stora dammtussar som virvlade runt på golvet bär man gick förbi, disken höga som berg, kyl och frys som alltid stod tomma och magar som levde om som om de inte hade fått mat på flera dagar, vilket de inte hade fått. Allt det och mycket, mycket mer vilade i mina unga och oerfarna händer.

     Jag vet inte om jag hade något liv, men det kändes så underbart att vara ute på gården, ensam med min syster och min mammas sambos dotter Maria. Jag var så avis på hennes bruna och fina ögon som smälte samman med hennes långa, vågiga och bruna hår som glänste i solen där vi satt bakom vinbärsbuskarna som gränsade vår gård från vägen. Vi tittade nyfiket på alla de nyckelpigor som flög omkring mellan bladen och beundrade deras antal prickar som vi trodde motsvarade deras ålder. Ibland hämtade vi glasburkar och fångade dem, och när vi skruvade igen locken så kunde jag aldrig då ana att det var så jag kände och skulle känna. Instängd i min egen värld samtidigt som jag var fullt medveten om verkligheten som fanns utanför det sköra glas som omslöt mig.

     De enda som då verkade ställa upp för mig var min mormors föräldrar. Ett kärleksfullt par som började närma sig åldern och som visste hur man skulle ta hand om barn. Även om de inte kunde sätta fingret på vad som exakt pågick bakom våra stängda dörrar där hemma, så var de helt underbara. Jag och min lillasyster lekte ofta med deras barnbarn, Frida och Oscar som var i samma ålder som oss. Vi bakade och vek pappersflygplan som vi tävlade med, men det som var mest spännande var det stora trädet på deras baksida där vi brukade klättra och bygga kojor när vi ville vara ifred. Med tiden så tappade jag kontakten med Frida och Oscar, och mina barndomskamrater försvann.

     Efter ett allvarligt gräl och mamma blivit utkastad från lägenheten flyttade vi än en gång, till Anderstorp, där hon träffade en ny kille, en som skulle bli hennes sambo under många, långa och plågsamma år. Det fanns nästan ingen som helst skillnad mellan han och den förra. Båda behandlade oss väldigt illa och ska jag ärlig så var den nye ännu värre. Jag kan inte förstå vad som var så speciellt med honom, men mamma hade fastnat i en ond cirkel hon aldrig då tog sig ur.

     Tillsammans bodde vi i den lilla lägenheten, en stor baksida med många färggranna blommor som blommade på sommaren. Ett barns dröm att bara kunna springa omkring, plocka blommor och leva livet, men i min tidiga ålder förstod jag att det inte stod rätt till och att lägenheten som var fräsch och nyinflyttad skulle förvandlas till ett stort svart eländigt hål.

     De större möblerna, som hörnsoffan och rumsbordet, fick sin bestämda plast redan efter första dagen. Flyttlådor stod staplade på varandra och ingen hade någon ork till att göra någonting. Lyckligtvis så var lägenheten så pass liten att jag och Sandra fick dela rum. Annars hade jag nog inte klarat av omständigheterna. Våra sängar lyftes in och doften av de rena sängkläderna var någonting extra. Eller kunde man se det som en inflyttningspresent till det nya rummet?

     Så var det dags att utforska den nya miljön. Jag såg ingenting märkvärdigt med den. Människor höll sig inomhus och allting verkade så lugnt och stilla. På baksidan fanns en övergiven lekpark. Där brukade jag och Sandra gunga i ensamheten, men skogen som vilade runtom vågade jag aldrig riktigt närma mig. Det talades om en pedofil som brukade vandra där. Det kunde lika gärna ha varit en lögn, men skrämmande var det.

Med tiden så lärde vi känna allt fler, henne nu varade sambos två söner Tobias (den äldre) och Mattias som var något år yngre än sin bror.

    
Det var vuxna som visade sig var helt fel umgänge för min mamma, en massa heroinmissbrukare, narkomaner och andra gangsters, men valet var deras och att det valet skadade oss kan man inte förneka.

     Min första skoldag minns jag. Länge hade jag sett framemot denna dag och förhoppningarna om en bättre tid utanför hemmet var stora, men vad jag inte visste var att nästan samma helvete utvecklades i skolan. Jämt och ständigt kom jag dit, trött och med en öm kropp som bar  blåmärken. Jag blev tjejen som ingen såg och i mina gamla kläder satt jag där vid bänken. Hjälpen var knapp och så småningom flög stora radergummin på mitt huvud och deras skratt ekade i klassrummet. Ingen frågade mig någonting. Klassades jag som ett missfoster?
     Deras ord och kommentarer gjorde mig mindre och ännu mer hjälplös. Klasskamraterna började retas och strax därefter putta mig. När jag hade nybörjat årskurs två så kom fyra stycken sexor in i klassrummet. Läraren presenterade de fyra eleverna, med fyra olika stilar och delade ut oss till någonting som kallades för "fadderbarn". Vi fick lära känna våra blivande faddrar, och Annika, verkade bara visa engagemang och omtanke i personalens tillvaro, annars sket hon i mig och vände mig ryggen. Men det var väl bara för att hon skulle få ett sådant bra omdöme som möjligt. De stora killarna i skolan verkade vara ett utav hennes intressen, och det kunde man inte ta ifrån henne. En rast stod alla sexor på vår sida av skolan, de som Niklas, den lilla blonda killen i min klass, hade samlat ihop på skolgården. Alla tittade på mig där jag gick, men jag försökte att inte bry mig för innerst inne visste jag att det bara skulle bli värre.

     Det var en solig vinterdag och där stod jag redo att kämpa mot mina motståndare och fiender. Niklas kom fram till mig, granskade mig nedifrån och upp. Jag kände mig inte fin, men det var bara början. Han kallade mig för "fitta" och bad mig ta ut mina finaste örhängen som jag fått av min mamma. Jag gjorde som han sa och kastade bort mina fina hästskor i snön. Mina ögon fylldes med tårar, det kändes som hela min dröm var borta.

     När jag frågade honom vad han höll på med, ropade han på Gustav, hans fadder, endast i försvar bara för att jag inte hade något att komma med. Gustav, en stor och kraftig kille, förde mig bort från Niklas. Han stod framför mig, tittade på mig och puttade senare omkull mig på marken. Han skrek åt mig och bad mig resa mig upp. Jag hade ingen ork till det. Hade slagit svanskotan hårt och nu grät jag på riktigt.

     Han tog tag i mina kläder, slet mig upp och kastade mig över sin axel, med en kraftig duns mot den plogade vägen. Alla aploderade och tillsammans vände de sig om och gick mot dörrarna som ledde in till klassrummen när klockorna ringde in. Där låg jag, hörde endast mina tunga andetag och gråten som kom mot min vilja. Jag reste mig upp och gick hemåt. Ville de inte ha mig där, då skulle de få slippa.

     Där hemma var cigarettröken lika tjock som dimman. Den kvävande luften fick mig att hosta och ögonen blev röda och började klia. Hennes nya förhållande var ju ingen bra början till ett nytt liv. Där i rummet satt en man med grått och slitet hår som räckte ner till axlarna. Han drog in röken i lungorna samtidigt som han hostade och bad mig gå därifrån med en hes röst. Vardagsrummet var tydligen en förbjuden plats och mitt lilla enkla rum som jag delade med Sandra, det blev mitt hem. Vad hade jag för rätt att finnas där, när det inte fanns någon som ville ha mig.

     Jag lade mig i sängen där jag förblev resten av dagen. Kastade blicken över axeln mot mitt sängbord där jag såg min kaffekanna som var gjord utav vit porslin med en rosa blomma på. Höll den varsamt i handen för att sedan kasta den i golvet. Den delades i fyra olika stora bitar, så som mitt liv skiftade så ojämnt. Jag intresserade mig speciellt för en del, pipen som jag tryckte min tumme i för att fastna och tvärt dra bort så att sår öppnades och blodet började rinna. Det sved när jag tryckte tillbaka skinnflikarna, något positivt för mig som fick mig att fokusera på den fysiska smärtan. Det var inte den första gången som tårarna övervägde, och absolut inte den sista. Kan jag ingenting annat än att gråta?

     Sandra som låg i sin säng tittade på mig utan att säga ett knyst, inte jag heller för den delen. Det var en del av vad våran lilla och enformiga värld var uppbyggd på. Tystnad och isolering. Aldrig skulle man tala om sina känslor, och gjorde man det fick man plågas av konsekvenserna."

Jag kan inte och kommer inte glömma den dagen då du skrev till mig.

Kändes både svårt och hårt, när jag själv inte kunde besvara inläggen utan valde att gång på gång lämna ett spår i din besökslista i hopp om att du skulle fatta vinken. Det slutade med att jag skickade ett sms och efter det har allt bara känts bättre.

Dagarna gick, (inte allt för många) och vi planerade att träffas. Skakig som jag var i kroppen tog jag saaben in till Bureås busstation där jag slog mig ner på en bänk och väntade spänt. Klockan gick, kändes som en evighet men ändå så fort och plötsligt gick du där, kom fram och gav mig en kram. Jag visste inte vart jag skulle se, vad jag skulle säga eller hur jag skulle göra. Bara att jag var så nervös att jag nästan inte kunde sitta still, och får nästan dåligt samvete när jag tänker tillbaka och vet att du kunde tolka det som att jag inte alls var intresserad.. så var dock inte fallet (A)

Med tiden började jag prata mer, mer än jag bruka, och jag verkade heller inte så sjukt och fruktansvärt blyg som i vanliga fall. Tala om att du fick och får mig att känna mig avslappnad och att jag för första gången fått känna mig accepterad. Ja, med dig kan jag vara mig själv, den jag är! Kanske låter konstigt, men jag såg dig direkt och jag kände för dig lika snabbt. Det bara hände!

Någon helg efter det kom du tillbaka och även om jag erbjöd mig att fråga om du fick låna en säng hos mormor eller i stugan på Udden valde du att tälta på campingen. Egentligen spelade det ingen roll, när jag ville vara med dig all vaken tid. Jag tänkte bara på dig.

På morgonen körde jag till campingen för att få vara dig nära. Kom ihåg hur du kom gåendes för att möta mig, hur du såg på mig och hur värmen spred sig inom mig.

En bit bort hade du tältet och när vi kom fram satt vi oss, mitt emot varandra, på en bänk innan du gick till bilen och kom tillbaka med ett stort paket som du räckte fram till mig. Helt otroligt! :D Jag var så himla glad men visste inte hur jag skulle visa det och efter ett tag klev vi upp från bänken och jag hoppade på dig och vi höll om varandra länge.

Min underbara Jonas!

Att älska dig gör mitt liv mjukt och behagligt! <3

Låter inte som att jag fått så mycke gjort, och känns inte så heller.
Så slö som jag känner mig i kroppen idag vet jag inte om jag orkar ta mig in till stan (bara känslan just nu) men piskar mig själv och ska snart börja röra på mig :)