Erika Renström

"Han tog ett fast tag runt min hals. Även om jag var rädd och trodde att allt var över, så förstod jag att det inte var han som gjorde det. Det var edn onda demonen som än en gång kommit tillbaka för att spöka i den berusade kroppen. Hans hårda slag haglade över min lilla barnakropp som skrek av smärta. Dessa ord han skrek åt mig kommer någonstans alltid finnas kvar och Gudarna ska veta att jag har svårt att förlåta honom för det han gjorde.

     Det var en helt vanlig dag, men inte vilken som helst. För andra som inte kunde se, värmde solstrålarna. För mig fanns bara det svarta, tomma hål som ville sluka upp mig. Bara 12 år vandrade jag där, inte som någon annan. Jag var inte som alla andra. Bakom mina kläder gömde jag det som gjorde ont, det bara jag och ingen annan kunde se. All smärta som jag fått ta emot, de hårda slagen. Alla lögner, svek och skrik ekar fortfarande i mitt huvud. Många gånger har jag funderat på hur länge man ska orka leva med alla minnen som finns inom en.

     Jag kände det kalla trägolvet, som kylts ned av den kalla vintern, mot min bara kropp när jag släpades fram till den öppna dörren. Hur mycker jag än kämpade så fick jag inte min vilja igenom. Hans grymma ögon stirrade in i mina och den brännande blicken gjorde mig osäker och lämnade ett spår i mitt hjärta. Det ärr som aldrig vill försvinna. Han kastade ut mig och låste. Var det bara för att jag skulle få lida över att han mådde dåligt?

     Den klara spegelbilden visade mina sorgsna ögon och de hysteriska snöflingorna som sökte sig till marken. Tårarna som hade kommit hade lätt frusit fast på mina kinder, och hoppet om det liv jag hade var redan över.
Att få bli till en ängel och flyga upp till stjärnorna var för mig en dröm. Hans vassa syn på hur livet skulle se ut skar mig, och träffade mig rätt. Även om kylan trängde igenom kropp och själ, fanns inget annat att göra. Att en liten, oskyldig flicka skulle förvandlas till ett monster visste inte jag. Ett skärande skrik ekade i den mörka natten och de hårda slagen från så små händer gör mig rädd att tänka på. Jag fattar inte varför ingen brydde sig, eller fanns det någon som verkligen gjorde det?

     Även om det inte var mitt fel så kände jag skuld till det som höll på att ske. Hade jag varit en annan person, en mycket sötare. Hade samma sak hänt då?

Plötsligt kom mamma från ingenstans. Jag måste tacka henne för att hon vågade öppna dörren framför ögonen på den vilde mannen. Jag minns hur rädd jag var, och hur mycket jag skrek när han kom med rasande steg mot mig än en gång. Frågorna snurrade runt i mitt huvud. Skulle jag klara av det som kom härnäst?
     Han skrek av ilska, tog tag runt min ömma hals och började med samma sak igen. Han släpade mig efter golvet. Han brydde sig inte om hur ont det verkligen gjorde. Fortsatte mata på med svordomar och andra hemska ord som fick mig att känna mig ännu mer underlägsen än vad jag gjorde. Hur mycket ska ett barn behva ta emot?

     Min kropp var ond och ändå snörde han mig i badkaret för att spola kallt vatten över mig där han sedan lät mig ligga. Kunde han bara inte låta mig vara och visa lite medlidande till vad han gjort?"

"Att vara barn till någon som på något sätt missbrukar innebär att man inte riktigt får känna sig älskad. Man duger inte till någonting och det mesta som man gör är fel. Man känner sig jämförd med en liten myra som alla trampar på och själv tappar man hoppet om ett normalt liv och en normal uppväxt. Jag har levt i en missbrukar familj i nästan tolv år och jag vet vad detta innebär.

     Idag är jag sjutton år och jag håller på att komma ifrån det mesta, men har otroligt mycket kvar. Sakta men säkert börjar jag våga säga ifrån allt mer, vilket leder till bättre självförtroende och att man förhoppningsvis blir mer accepterad för den man är. Det är tack vare att jag idag får den hjälp jag behöver och att jag vet att det alltid finns några människor som alltid lyssnar.

     När jag tänker tillbaka på barndomen blir jag oftast rädd, men man måste kommer ihåg att aldrig blunda för verkligheten. Gör man det kan man inte hjälpa, och inte heller få någon hjälp, och jag tycker inte att någon ska behöva gå igenom dessa händelser oavsett ålder.

     Periodvis mår jag väldigt dåligt även nu, men det är allt mer sällan och ledsen är jag också över att jag inte fick veta vad barndom är.

Vi bodde i Skellefteå. Vi, det var jag, min lillasyster och min mamma. Mamma och min biologiska far skilde sig någon månad efter jag föddes, så det har jag inget minne utav. Innan min syster, Sandra som jag kom på namnet till, kom till världen flyttade vi ofta runt. Jag vet inte på hur många ställen vi bott på innan jag trodde att all flyttande var över. Minns hur ofta jag sa att jag inte ville flänga runt, och ändå var jag jätte liten. Det var så synd att vi inte bodde på ett och samma ställe, för barn behöver en trygghet. Den känslan av att få leva unde samma tak en lite längre tid och den trygghet att få bo på samma ställe, den fick jag aldrig uppleva som barn. Både tryggheten och tilliten var som bortblåst med vinden.

     Allting började med, så långt som jag minns, när mamma träffade en alkoholpåverkad typ som sällan visade sina goda sidor. Många nätter hörde man hur illa de bråkade och alla de saker som kastades sönder.

     Hans dotter och jag delade på den tiden rum. Då bad jag henne ofta att inte vara ledsen, och ändå föll mina egna tårar. Från den dagen var det jag som skulle ta ansvar för det mesta.

     Att bära ansvaret över sin lillasyster, redan vid femårsåldern och se att det inte gav några resultat, det har krossat mig och tanken fanns där att jag var den mest värdelösa och oansvarsfulla dottern som finns.

     Tjocka och stora dammtussar som virvlade runt på golvet bär man gick förbi, disken höga som berg, kyl och frys som alltid stod tomma och magar som levde om som om de inte hade fått mat på flera dagar, vilket de inte hade fått. Allt det och mycket, mycket mer vilade i mina unga och oerfarna händer.

     Jag vet inte om jag hade något liv, men det kändes så underbart att vara ute på gården, ensam med min syster och min mammas sambos dotter Maria. Jag var så avis på hennes bruna och fina ögon som smälte samman med hennes långa, vågiga och bruna hår som glänste i solen där vi satt bakom vinbärsbuskarna som gränsade vår gård från vägen. Vi tittade nyfiket på alla de nyckelpigor som flög omkring mellan bladen och beundrade deras antal prickar som vi trodde motsvarade deras ålder. Ibland hämtade vi glasburkar och fångade dem, och när vi skruvade igen locken så kunde jag aldrig då ana att det var så jag kände och skulle känna. Instängd i min egen värld samtidigt som jag var fullt medveten om verkligheten som fanns utanför det sköra glas som omslöt mig.

     De enda som då verkade ställa upp för mig var min mormors föräldrar. Ett kärleksfullt par som började närma sig åldern och som visste hur man skulle ta hand om barn. Även om de inte kunde sätta fingret på vad som exakt pågick bakom våra stängda dörrar där hemma, så var de helt underbara. Jag och min lillasyster lekte ofta med deras barnbarn, Frida och Oscar som var i samma ålder som oss. Vi bakade och vek pappersflygplan som vi tävlade med, men det som var mest spännande var det stora trädet på deras baksida där vi brukade klättra och bygga kojor när vi ville vara ifred. Med tiden så tappade jag kontakten med Frida och Oscar, och mina barndomskamrater försvann.

     Efter ett allvarligt gräl och mamma blivit utkastad från lägenheten flyttade vi än en gång, till Anderstorp, där hon träffade en ny kille, en som skulle bli hennes sambo under många, långa och plågsamma år. Det fanns nästan ingen som helst skillnad mellan han och den förra. Båda behandlade oss väldigt illa och ska jag ärlig så var den nye ännu värre. Jag kan inte förstå vad som var så speciellt med honom, men mamma hade fastnat i en ond cirkel hon aldrig då tog sig ur.

     Tillsammans bodde vi i den lilla lägenheten, en stor baksida med många färggranna blommor som blommade på sommaren. Ett barns dröm att bara kunna springa omkring, plocka blommor och leva livet, men i min tidiga ålder förstod jag att det inte stod rätt till och att lägenheten som var fräsch och nyinflyttad skulle förvandlas till ett stort svart eländigt hål.

     De större möblerna, som hörnsoffan och rumsbordet, fick sin bestämda plast redan efter första dagen. Flyttlådor stod staplade på varandra och ingen hade någon ork till att göra någonting. Lyckligtvis så var lägenheten så pass liten att jag och Sandra fick dela rum. Annars hade jag nog inte klarat av omständigheterna. Våra sängar lyftes in och doften av de rena sängkläderna var någonting extra. Eller kunde man se det som en inflyttningspresent till det nya rummet?

     Så var det dags att utforska den nya miljön. Jag såg ingenting märkvärdigt med den. Människor höll sig inomhus och allting verkade så lugnt och stilla. På baksidan fanns en övergiven lekpark. Där brukade jag och Sandra gunga i ensamheten, men skogen som vilade runtom vågade jag aldrig riktigt närma mig. Det talades om en pedofil som brukade vandra där. Det kunde lika gärna ha varit en lögn, men skrämmande var det.

Med tiden så lärde vi känna allt fler, henne nu varade sambos två söner Tobias (den äldre) och Mattias som var något år yngre än sin bror.

    
Det var vuxna som visade sig var helt fel umgänge för min mamma, en massa heroinmissbrukare, narkomaner och andra gangsters, men valet var deras och att det valet skadade oss kan man inte förneka.

     Min första skoldag minns jag. Länge hade jag sett framemot denna dag och förhoppningarna om en bättre tid utanför hemmet var stora, men vad jag inte visste var att nästan samma helvete utvecklades i skolan. Jämt och ständigt kom jag dit, trött och med en öm kropp som bar  blåmärken. Jag blev tjejen som ingen såg och i mina gamla kläder satt jag där vid bänken. Hjälpen var knapp och så småningom flög stora radergummin på mitt huvud och deras skratt ekade i klassrummet. Ingen frågade mig någonting. Klassades jag som ett missfoster?
     Deras ord och kommentarer gjorde mig mindre och ännu mer hjälplös. Klasskamraterna började retas och strax därefter putta mig. När jag hade nybörjat årskurs två så kom fyra stycken sexor in i klassrummet. Läraren presenterade de fyra eleverna, med fyra olika stilar och delade ut oss till någonting som kallades för "fadderbarn". Vi fick lära känna våra blivande faddrar, och Annika, verkade bara visa engagemang och omtanke i personalens tillvaro, annars sket hon i mig och vände mig ryggen. Men det var väl bara för att hon skulle få ett sådant bra omdöme som möjligt. De stora killarna i skolan verkade vara ett utav hennes intressen, och det kunde man inte ta ifrån henne. En rast stod alla sexor på vår sida av skolan, de som Niklas, den lilla blonda killen i min klass, hade samlat ihop på skolgården. Alla tittade på mig där jag gick, men jag försökte att inte bry mig för innerst inne visste jag att det bara skulle bli värre.

     Det var en solig vinterdag och där stod jag redo att kämpa mot mina motståndare och fiender. Niklas kom fram till mig, granskade mig nedifrån och upp. Jag kände mig inte fin, men det var bara början. Han kallade mig för "fitta" och bad mig ta ut mina finaste örhängen som jag fått av min mamma. Jag gjorde som han sa och kastade bort mina fina hästskor i snön. Mina ögon fylldes med tårar, det kändes som hela min dröm var borta.

     När jag frågade honom vad han höll på med, ropade han på Gustav, hans fadder, endast i försvar bara för att jag inte hade något att komma med. Gustav, en stor och kraftig kille, förde mig bort från Niklas. Han stod framför mig, tittade på mig och puttade senare omkull mig på marken. Han skrek åt mig och bad mig resa mig upp. Jag hade ingen ork till det. Hade slagit svanskotan hårt och nu grät jag på riktigt.

     Han tog tag i mina kläder, slet mig upp och kastade mig över sin axel, med en kraftig duns mot den plogade vägen. Alla aploderade och tillsammans vände de sig om och gick mot dörrarna som ledde in till klassrummen när klockorna ringde in. Där låg jag, hörde endast mina tunga andetag och gråten som kom mot min vilja. Jag reste mig upp och gick hemåt. Ville de inte ha mig där, då skulle de få slippa.

     Där hemma var cigarettröken lika tjock som dimman. Den kvävande luften fick mig att hosta och ögonen blev röda och började klia. Hennes nya förhållande var ju ingen bra början till ett nytt liv. Där i rummet satt en man med grått och slitet hår som räckte ner till axlarna. Han drog in röken i lungorna samtidigt som han hostade och bad mig gå därifrån med en hes röst. Vardagsrummet var tydligen en förbjuden plats och mitt lilla enkla rum som jag delade med Sandra, det blev mitt hem. Vad hade jag för rätt att finnas där, när det inte fanns någon som ville ha mig.

     Jag lade mig i sängen där jag förblev resten av dagen. Kastade blicken över axeln mot mitt sängbord där jag såg min kaffekanna som var gjord utav vit porslin med en rosa blomma på. Höll den varsamt i handen för att sedan kasta den i golvet. Den delades i fyra olika stora bitar, så som mitt liv skiftade så ojämnt. Jag intresserade mig speciellt för en del, pipen som jag tryckte min tumme i för att fastna och tvärt dra bort så att sår öppnades och blodet började rinna. Det sved när jag tryckte tillbaka skinnflikarna, något positivt för mig som fick mig att fokusera på den fysiska smärtan. Det var inte den första gången som tårarna övervägde, och absolut inte den sista. Kan jag ingenting annat än att gråta?

     Sandra som låg i sin säng tittade på mig utan att säga ett knyst, inte jag heller för den delen. Det var en del av vad våran lilla och enformiga värld var uppbyggd på. Tystnad och isolering. Aldrig skulle man tala om sina känslor, och gjorde man det fick man plågas av konsekvenserna."